Brevbäraren

Att jag aldrig lär mig att lyssna på bra musik när jag känner mig nere. Det är allt som behövs för att mina mungipor ska peka uppåt igen.
Big Girls Don't Cry - Reeemix!
Change - Sean Kingston
Club Sound - David Kane

Fretch!

Vad härligt det måste vara att ha gröna fingrar. Att kunna fylla sitt hem med vackra, levande och syreproducerande ting. Själv klarar jag av fyllnadsbiten men 2 veckor senare har de övergått till knastriga, döda växtskelett. Man skulle kunna kalla det ett handikapp.
Nu sitter jag här och surfar på lättskötta växter. Men hur känns det egentligen att läsa orden "Mycket lättskött" bredvid bilden på en krukväxt som jag med lätthet tagit livet av? Inte bra kan jag berätta.

Lösning: Plastväxter?

En del grejer framgår inte riktigt när man bara skriver. Till exempel ironi. Läste precis gårdagens inlägg och insåg att om man tror att jag är seriös framstår jag som en ytterst tragisk person. Jag ska försöka hålla igen lite på (här kommer svenskans fulaste ord) ordbajsandet och ta fram lite vackrare sidor hos mig själv (oops nu blev jag ironisk igen, jag kan inte hålla mig).

Idag har jag hållt i bland annat en Desert Eagle och många andra små (och stora) puffror. Det finns mycket skoj på SKL.

Idag fanns det absolut ingenting att göra på jobbet. Därför fick jag gå hem tidigt, inte fy skam när solen skiner från en klarblå himmel. Här ska solas!
Har även varit duktig och fixat pass. Tur att man inte ska se den bilden allt för många gånger. Det neutrala ansiktsuttrycket får i alla fall mig att se ut som en brottsling.
"Ung kvinna i 20-års åldern häktades natten till måndag misstänkt för..." Ja ni förstår.

Filmer som får en att vilja mysa och kramas är ju alltid välkomna. Jag har nu inom loppet av en vecka sett 2 helt underbara filmer. Premonition med Sandra Bullock får mig känslomässigt engagerad på ett sätt som få filmer gör. Det är en thriller utan blod och splash och istället med psykologiska mardrömmar om människorna som man verkligen bryr sig om. Music and Lyric med Drew Barrymore och Hugh Grant lämnar mig med en varm känsla i magen. Kan man annat än älska torr brittisk humor?

Softis-varning på mig.

Denna text som tatuering skulle jag vilja ha under min fot. Annat alternativ är "en liten söt rumpa" i svanken och som Lovisa så snällt påpekade är det bara att byta ut en till f.d. sen när man blir gammal och skrynklig. Hon har lösningar på allt den tjejen!

Dagen annars har innehållit förvånandsvärt lite bakfylla, inköp av en grön tröja med Bambi på, scones med philadelphia och marmelad, film och fel kycklingsburgare på Max (anteckning till mig själv: delifresh är gott, classic är otäck med bacon och senap, usch).

Efter jobbet i fredags var det dags för en riktig prövning. 14 av Fredriks norska släktingar är här över helgen och de är jättemysiga och trevliga men jag..ehm..förstår noll norska. Det gick som väntat, de pratade och jag nickade och sa mm och undrade i mitt lilla huvud vad de egentligen pratade om. Spektaklet ägde rum på Fredriks föräldrars land som inte riktigt kan ta emot så många människor på en gång, gissa vilka som fick sämsta sovplatsen? Detta resulterade i att jag när jag äntligen anlände till staden luktade mossa, mysigt.. Som tur var räddade kvällens värstingfest mig från dem. Just nu spelar Lovisa "Värsta schlagern" på tinnitusnivå, härligt!