Brevbäraren

Fru Schulman's blogg

Alex är på ett jävla humör. Han har just kollat mejlen och fått beskedet om att hans krönika i Punkt Se aldrig blev publicerad.

 "Vad är det för fel på de där ankeborgarna? Krönikan är toppen!" Jag kollar med A om jag kan publicera den på min eminenta blogg. Han säger "Ta skiten".  

Kan ni haja varför Punkt Se valde att censurerar den? Jag fattar ingenting.

Är det nån militärjunta som sitter och styr den där skittidningen?

Jag sitter just nu på plats 48F i En boeing 747 bound for Rio de Janeiro. Jag har suttit i det här sätet i tio timmar nu och jag känner att jag börjar lära mig planet och min omgivning. Anledningen till att jag nu tar upp min dator är att jag vill slingra mig ur ett vidrigt litet samtal jag fört med min stolsgranne, en äldre kvinna från Skåne. Hon verkar vara en vettig och trevlig dam. Problemet är bara att jag inte förstår hennes skånska. Det kommer bara gutturala ljud från strupen, som om det fastnat något ganska stort mot hennes gomsegel. Hon pratar på samma sätt som vi andra munsköljer. Hennes röst är ett evigt pågående gurgel. Det låter som om hon om och om igen sväljer sin egen tunga och sedan spyr tillbaka den.

         Jag stirrar stint på henne, läser hennes läppar, försöker fånga upp fragment av ord. Söker ledtrådar i ljudmattan som smattrar framför mina ögon. Men det är som att vara arkeolog och stirra på en bergvägg fylld av tecken från ett språk som försvann för tio miljoner år sedan. Det är som om den här kvinnans språk inte är till att förstå. Efter ett tag har hon kollrat bort mig helt och jag får sitta där och flika in nickningar när det nickas ska och små igenkännande skratt när jag anar att det är dags för ett sådant.

         Det är märkligt, det där med skånska. Det är en så underlig dialekt att jag börjar ana att inte ens skåningarna själva förstår varandra. De går bara runt där nere i södra Sverige och låtsas kommunicera. De står där på åkrarna och utstöter obegripliga läten och nickar mot varandra utan att begripa det minsta. Jag skrev ett inlägg i en blogg en gång i tiden om att skånska borde betraktas som någon typ av talfel. Min teori grundades i en hypotes om att den första skåningen, urskåningen som odlade jorden där för flera tusen år sedan, var utvecklingsstörd. Därav det udda bräkandet, som sedan gick i arv i generationer och nu står vi med ett helt landskap framför oss som talar på samma sätt som en utvecklingsstörd. 

Det slutade med att jag blev JK-anmäld för hets mot folkgrupp. De tyckte att jag hetsar skåningarna. Asch, säger jag. De hetsar väl mig också. Som tanten bredvid mig på stol 48E.  Fan vet jag vad hon har sagt för dumheter till mig om mig under den här flygresan.

(Till Olli: Ta din högra hand och klicka på Kommentarer. Ta ett djupt andetag och börja skriva ner alla de fula ord och hemskheter du just nu vill kalla mig för att jag tycker att det här är askul!)

Vid gårdagens (urmysiga) middag började jag sjunga på en snapsvisa med siffror. Tyvärr kom jag inte ihåg riktigt hur den gick. Ingen vid bordet verkade ens hört talas om denna och tittade med förundrade ögon på mig. Jag vill bara visa att jag inte bara svamlade. Här är den! 
 
Ett, två, sjuttiofem, 6, 7
(melodi: Ritsch Ratsch Filibom)
1 2 75 6 7 75 6 7
75 6 7
1 2 75 6 7 75 6 7
73
107 103 102
107 6 19 27
17 18 16 15
13 19 14 17
19 16 16 11
8 47

Lite mer spännande youtube-klipp. Alanis Morisette goes Fergie.

Vid den här tidpunkten varje kväll börjar min nedvarvning. Den går ut på att krypa ned under en filt i soffan i mörkret och titta på Seinfeld. I tevetablån står det så fint Seinfeld, men vad de inte berättar är att dagens avsnitt är det 100th avsnittet och nu ska jag se sånt jag redan sett på och kan skratta åt igen. Bloopers, fjantiga klipp och ointressanta intervjuer. Jag blir galen! Men det får jag inte bli, jag slappnar ju av här. Som tur är räddar trean mig. Sex and the City! Bye bye femman!

• Lycklig - sovmorgon i morgon!
• Panik - vad ska jag bli när jag blir stor?
• Varm - om fötterna.
• Trött - nej, tyvärr.
• Ledsen - den fina röda väskan på ebay blev inte min.
• Pysselsugen - jepp.
• Pluggsugen - absolut inte.
• Fladder i magen - om en vecka är det jul!

Få se på trosan din,
få se på trosan din,
få se, få se,
få se på trosan din.

(låten som tandläkar-puckot sjöng. Väldigt svår att komma ihåg och inte alls förnedrande?)

Sittning: Väldigt god mat = rödbettssoppa, fläskfilé med ädelost och glöggsås och saffranspanacotta. Mycket hets från tandläkarnas sida som verkade vilja hävda sig och gärna sjunga en, två, tre eller 15 sånger om att de var tandläkare eller om trosor.  Dålig musik vilket ledde till -->
Nivå: 120kr + 20kr garderob är dyrt! Så det var ju ingen surprise att folket där inne bestod av blondiner i svart kjol och vita skjortor och bratiga killar. Vi hamnade på klassiker-dansgolvet och jag har glatt och lite generad dansat till till exempel Jag vill vara din margareta, 800 grader, Scatman Joe och andra små godingar.
Hemma: Fötterna värker och nu ska det bli skönt att sova. Godnatt!

Och det är inte en bakterie eller ett litet virus som angripit mig. Det är en parasit. En läskig liten rackare som gör att man fryser och får ont i halsen. Så här ser den ut. Jag lovar. För jag kan gramfärga och odla på agarplattor och grejer. Jag är ett riktigt proffs.

(Läskig va?) 

Nyårskvällen är klar! Soho får celebert besök av mig och mina damer! Det ska bli så mysigt, fantastiskt gott, trevligt och alldeles alldeles underbart!
Litet problem bara: Jag har ingen klänning...iiiiih. Paniiik!
<-- Den här tunikan är fin. Det tyckte designern Sweet Robin också och satte prislappen 323 dollar, inte inom min budget. Finns det någon riking som känner sig givmild och vill rädda en stackars liten flickas nyårsafton?? (ps. stl 36, tack)

Jag tror inte kombinationen sitta i ICA-kassa och hitta på julrim är så bra. Kunder kan titta lite konstigt på dig när du säger "156,50" och samtidigt ser riktigt fundersam ut eftersom du försöker komma på nåt som rimmar på havet.

Känslan i magen är utbytt. Jag mår illa. Jag råkade äta lite för många kex.. Fast jag rekommenderar varmt chèvre med kumminkex, läskigt gott.

Klockan är 19.29 och jag har inte fått mat än. I sådana situationer är det bäst att inte prata med mig, det är inga snälla saker som hoppar som grodor ur min mun då. Lyckligtvis har Fredrik förstått detta och sitter tyst och snäll vid sin dator. Varför har jag då inte ätit mat än? Jo jag har gjort min storasysterliga plikt och tittat på lillasyster (se bild) som simmade ungdoms-sm här i Göteborg. Hon var duktig hon!

Annars har det varit en riktigt familjehelg. Jag, Fredrik och Mama and the Papa har varit på Universeum, ätit turkiskt på Taras och idag kom de och tittade på lägenheten och fikade. Helt okej alltså!
Nu ska jag svulla i soffan hela kvällen med alla kex och ostar Mams hade med sig och titta på Love actually, igen.

Bästa fråga Olle den här säsongen! Zinat (som jag var tvungen att wikipedia, resultatet: Hon är den första kvinnliga ståupparen från Irak) och han blonda bögen från Let's Dance. Perfekt sätt att avsluta den här dagen.

En universitetsutbildning är helt frivillig. Du väljer själv att gå i skolan och förhoppningsvis tycker du att det som föreläses om är intressant. Under din studietid fokuserar du din energi på studierna (om det inte råkar vara helg/kväll/du jobbar).

En liten del i det hela är att komma i tid till dina föreläsningar. När du då börjar klockan 09.00 som faktiskt är så fasligt tidigt borde du med lätthet komma i tid. Märker du att du gång på gång kommer 10 minuter försent och med buller och bång varje morgon stövlar in och stör de som kommit i tid kanske du ska börja fundera. Borde jag gå upp 15 tidigare så att jag hinner med en tidigare spårvagn?

Det här verkar ju inte vara så ologiskt.

MEN, i min klass finns det en viss samling människor som varje morgon kommer försent. Mellan hel och kvart över 9 är det släng i dörrar och folk ska hitta plats och ta av sig jackor. Måttlig irriterande alltså.

Lösning: "SNÄLLA, försök att komma i tid till föreläsningarna!! Det stör alla andra! TACK" Står det nu på vår tavla. Hoppas verkligen det hjälper...

xoxo Klagotrollet

(Djupt andetag)
 The assissination of Jesse James by the coward Robert Ford blev kvällens biofilm. Den kändes lika lång som titeln men var faktiskt bra. Den ska nog bara ses då man är helt avslappnad, inte stressad och på humör för långa tysta pauser och artistiska filmsekvenser. Tummen upp till tonårsdottern och hennes föräldrar som gick efter en halvtimme, troligen hade den mjukisbyxeklädda dottern sett att Brad Pitt var med och på Tjuren Ferdinand-manér utropat "Den ska vi se!"